5 jan

min älskade katt jag kan inte sluta tänka på honom, hans ansikte poppar pp helatiden, ja önskar på sett och vis att jag inte var mednär han fick sprutan, att jag slapp se livet försvinna. Försöker att tänka att det inte försvann bara bytta form men det e svårt. Och det e svårt att inte gråta när hans ögon syns i mitt huvud när jag ser vad sprutan gjorde med dom. Jag vet inte om vi någonsin hade kunnat förhindra det men kanske om vi märkte tidigare men hur ska man märka? ja undrar hur l'nge det funnits i honom men är inte säker på att jag vill vetaa för jag vill inte tänka på allt hanhar haft ont eller att det förändra honom på något sätt.

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0